Häxjakten på rökare är en debatt som ligger mig varmt om hjärtat. (eller kallt)

Jag förstår inte varför människor ska lägga sig i mitt liv, vad jag gör och hur skadligt det är. Tobak är inte förbjudet eller olagligt så varför ens bry sig om vad andra människor tar för sig. För 25-30 år sedan fick man röka överallt, det fanns askkoppar inne i köpcentrumen och ingen jävel beklagade sig över röklukt. Det är så patetiskt att svenssons måste få ha något att gnälla om.
Visst... rökförbudet inne på restauranger kom till för att underlätta de anställdas hälsa. Jag själv jobbade på hotell o restaurang då och uppskattade det verkligen. Det var skönt att slippa bli röksugen så fort någon tände en cigg, och.. visst fan luktade man trevligare när man kom hem från jobbet. Men jag ska informera er om att merparten av de anställd inom denna bransh är själva rökare så att använda vår hälsa som en ursäkt är bara skitsnack.
Svenssons älskar att ha något att klaga på, är det inte rökning så är det något annat. Och alla siffror som påvisar vilka kostnader vi rökare för med oss kan knappast vara exakta. Alla föroreningar i luften som kommer från t ex trafiken går väl knappast att avskiljas från föroreningar från rökare. Därav kan vi konstatera att sjukdomar skapade av passiv rökning inte kan ha någon grund i utomhusrökning.

En rökare som motionerar lever längre än en ickerökare som ligger hemma på soffan.

Sen blir jag jävligt irriterad på de klagande människor som sätter sig bredvid mig när jag röker. Ni ser ju att jag röker! Jag kan be om ursäkt för att min rökning kanske inte alltid är så trevlig för vissa men vad har ni för ursäkt för att vara dumma? Har ni ens någon rätt att klaga då?

En sak som jag har kommit att tänka på de senaste 3 åren ( flyttade tillbaka till Sthlm då) är att den uppfostran jag fick som liten fick nog fan ingen annan.

När jag var liten så hjälpte man mammor på och av med barnvagnarna på stans bussar. Det var en självklarhet. Idag sitter folk och tittar på och suckar i frustration för att bussen inte kommer iväg fort nog när det bökas med barnvagnar. Dessutom så får man sin beskärda del av barnvagnar när man ska gå av bussen, för man måste kliva över dem när de försöker komma på bussen för att säkra sin resa. Det är krig när det gäller barnvagn och buss. Vanligt folk utan barnvagn syns inte. Må bäste vagn vinna och några skadade personer på vägen stoppar ingen.

När jag var liten så satt man inte på de upphöjda sätena i tunnelbanan de platserna var reserverad för tanter och farbröder. Idag tränger sig folk in på tunnelbanan innan folk har hunnit gå av bara för att få en plats att sitta på.

När jag var liten så reste man sig från sin plats och gav bort den till äldre människor och gravida kvinnor. Idag sitter folk och stirrar i taket för att slippa ta bort väskan från det extra sätet man har tagit i beslag. Inte nog med att man tränger sig in bland avstigande passagerare för att få en plats, man måste säkra en plats för väskan också.

När jag var liten så pratade man med sina grannar, det gör man inte idag, ibland kanske, beroende på vart man bor.

När jag var liten så hjälpte man äldre människor med det som kunde tänkas. Hjälp att bära matkassar hem från ICA etc. Sånt existerar inte idag.

Visst jag tycker att det är skönt att ha ett extra säte för handväskan för att slippa behöva sitta bredvid någon som ständigt gräver i sina fickor (och tafsar lite), slippa behöva känna illaluktande kroppsodörer och slippa bli hörselskadad när tjejen bredvid snackar i mobil med vänninorna.

Jag reser på mig och lämnar plats till äldre i kollektivtrafiken, likaså till gravida och skadade. Folk stirrar på mig som om jag är en utomjording men det skiter jag i, och stirrar de inte så försöker de sno platsen till sin väska.

Jag hälsar på mina grannar även om de tror att jag är en psykopat.

Jag hjälper gamla tanter och farbröder hem med matkassen även om de tror att jag ska sno den (men innerst inne är såååå tacksamma).

Ni anar inte hur bra det känns att få höra att man är en ung dam av den gamla skolan, väluppfostrad och hjälpsam. När någon säger så så vet jag att jag definitivt inte är en i mängden. Jag är unik.

När ska människor lära sig att ta seden dit man kommer? Är det inte det vi själva vill när det flyttar hit folk från utlandet.

På Aftonbladet Kultur läste jag nyss en artikel om självmord och media kring självmord.

Vill verkligen åka utomlands nu.. till värmen och andra kulturer....



Koh Samui,  augusti 2009


Dubai, augusti 2008

För en vecka sedan så var jag i Täby C och käkade Pad Thai. Precis när vi har ätit klart så märker vi hur det blir tumult runt omkring oss. Människor verkar upprörda och väktare som springer omkring i ett virrvarr.

Vi trodde först att någon eller en butik kanske hade blivit rånade. Så nyfikna som vi är då går vi rakt in i en situation som jag gärna hade sluppit vara med om.

På golvet en våning nedanför oss ligger en kvinna med skallen spräckt. Högtalarna påkallade efter en läkare bland besökarna i centrum. Människor kämpade med hjärt- och lugnräddning. Jag tvärnitade vid första anblick på vad som hände där nedanför räcket. Kände obehaget krypa i kroppen. En familj med tre små barn står en liten bit ifrån och tittar. Om jag mår som jag gör av synen som chockade mig så undrar jag hur de barnen mår i dag.
Ambulanspersonal och polis som kom till platsen bedömde nog snabbt att det inte fanns mycket att göra för att rädda kvinnans liv. Ambulanshelikoptern lämnade platsen utan någon patient.

Den här kvinnan i min ålder hade hel sonika tagit sats och hoppat med huvudet före från tredje våningen inne i köpcentrumet. Ryktet går att hon var påverkad av alkohol och kanske andra preparat. Det är sorgligt.

Jag känner obehag varje dag. Får panik av att gå i köpcentrum. Får panik av höjder. Ser galna människor överallt. Är nog lite chockad ännu av att ha sett en död människa för första gången i verkligheten.

Det som har tagit hårdast är att tanken på att ta sitt liv har slagit mig många gånger i livet. Men det finns en spärr som sätter stopp för såna destruktiva beteenden i mig. En spärr som de flesta människor har. Tanken på att den där spärren så lätt kan suddas bort är oerhört läskig. Den skrämmer livet ur mig.

Det är så fruktansvärt egoistiskt att ta sitt eget liv. Det finns inga bra sätt att göra det här på om man inte har turen att hamna mitt i en naturkatastrof som man lätt kan försvinna i, annars så finns det INGA bra sätt. Även om man är helt ensam i världen utan några vänner eller någon familj så drabbas människor runt omkring en ändå.

Vid händelsen för en vecka sedan så fanns det människor som försökte hindra henne att göra som hon gjorde. Det fanns människor som hon föll mitt framför fötterna på. Det fanns männniskor som gjorde allt de kunde för att rädda hennes liv. Det var många som ofrivilligt blev drabbade av hennes egoistiska val. 

Jag vill berömma de personer som gjorde sitt bästa med att försöka återuppliva henne. JAG hade aldrig klarat av det rent mentalt.