people are egocentric and rude asses
En sak som jag har kommit att tänka på de senaste 3 åren ( flyttade tillbaka till Sthlm då) är att den uppfostran jag fick som liten fick nog fan ingen annan.
När jag var liten så hjälpte man mammor på och av med barnvagnarna på stans bussar. Det var en självklarhet. Idag sitter folk och tittar på och suckar i frustration för att bussen inte kommer iväg fort nog när det bökas med barnvagnar. Dessutom så får man sin beskärda del av barnvagnar när man ska gå av bussen, för man måste kliva över dem när de försöker komma på bussen för att säkra sin resa. Det är krig när det gäller barnvagn och buss. Vanligt folk utan barnvagn syns inte. Må bäste vagn vinna och några skadade personer på vägen stoppar ingen.
När jag var liten så satt man inte på de upphöjda sätena i tunnelbanan de platserna var reserverad för tanter och farbröder. Idag tränger sig folk in på tunnelbanan innan folk har hunnit gå av bara för att få en plats att sitta på.
När jag var liten så reste man sig från sin plats och gav bort den till äldre människor och gravida kvinnor. Idag sitter folk och stirrar i taket för att slippa ta bort väskan från det extra sätet man har tagit i beslag. Inte nog med att man tränger sig in bland avstigande passagerare för att få en plats, man måste säkra en plats för väskan också.
När jag var liten så pratade man med sina grannar, det gör man inte idag, ibland kanske, beroende på vart man bor.
När jag var liten så hjälpte man äldre människor med det som kunde tänkas. Hjälp att bära matkassar hem från ICA etc. Sånt existerar inte idag.
Visst jag tycker att det är skönt att ha ett extra säte för handväskan för att slippa behöva sitta bredvid någon som ständigt gräver i sina fickor (och tafsar lite), slippa behöva känna illaluktande kroppsodörer och slippa bli hörselskadad när tjejen bredvid snackar i mobil med vänninorna.
Jag reser på mig och lämnar plats till äldre i kollektivtrafiken, likaså till gravida och skadade. Folk stirrar på mig som om jag är en utomjording men det skiter jag i, och stirrar de inte så försöker de sno platsen till sin väska.
Jag hälsar på mina grannar även om de tror att jag är en psykopat.
Jag hjälper gamla tanter och farbröder hem med matkassen även om de tror att jag ska sno den (men innerst inne är såååå tacksamma).
Ni anar inte hur bra det känns att få höra att man är en ung dam av den gamla skolan, väluppfostrad och hjälpsam. När någon säger så så vet jag att jag definitivt inte är en i mängden. Jag är unik.
När jag var liten så hjälpte man mammor på och av med barnvagnarna på stans bussar. Det var en självklarhet. Idag sitter folk och tittar på och suckar i frustration för att bussen inte kommer iväg fort nog när det bökas med barnvagnar. Dessutom så får man sin beskärda del av barnvagnar när man ska gå av bussen, för man måste kliva över dem när de försöker komma på bussen för att säkra sin resa. Det är krig när det gäller barnvagn och buss. Vanligt folk utan barnvagn syns inte. Må bäste vagn vinna och några skadade personer på vägen stoppar ingen.
När jag var liten så satt man inte på de upphöjda sätena i tunnelbanan de platserna var reserverad för tanter och farbröder. Idag tränger sig folk in på tunnelbanan innan folk har hunnit gå av bara för att få en plats att sitta på.
När jag var liten så reste man sig från sin plats och gav bort den till äldre människor och gravida kvinnor. Idag sitter folk och stirrar i taket för att slippa ta bort väskan från det extra sätet man har tagit i beslag. Inte nog med att man tränger sig in bland avstigande passagerare för att få en plats, man måste säkra en plats för väskan också.
När jag var liten så pratade man med sina grannar, det gör man inte idag, ibland kanske, beroende på vart man bor.
När jag var liten så hjälpte man äldre människor med det som kunde tänkas. Hjälp att bära matkassar hem från ICA etc. Sånt existerar inte idag.
Visst jag tycker att det är skönt att ha ett extra säte för handväskan för att slippa behöva sitta bredvid någon som ständigt gräver i sina fickor (och tafsar lite), slippa behöva känna illaluktande kroppsodörer och slippa bli hörselskadad när tjejen bredvid snackar i mobil med vänninorna.
Jag reser på mig och lämnar plats till äldre i kollektivtrafiken, likaså till gravida och skadade. Folk stirrar på mig som om jag är en utomjording men det skiter jag i, och stirrar de inte så försöker de sno platsen till sin väska.
Jag hälsar på mina grannar även om de tror att jag är en psykopat.
Jag hjälper gamla tanter och farbröder hem med matkassen även om de tror att jag ska sno den (men innerst inne är såååå tacksamma).
Ni anar inte hur bra det känns att få höra att man är en ung dam av den gamla skolan, väluppfostrad och hjälpsam. När någon säger så så vet jag att jag definitivt inte är en i mängden. Jag är unik.
Kommentarer
Postat av: Tess
Härligt att höra att det existerar någon mer som gör som jag :-) Blev helt paff när jag jämförde Stockholm med London. I London följer man faktiskt fortfarande artighetsprincipen, trots att det är en större stad än Sthlm. I Sthlm är det var man för sig.
Trackback
