Om det finns något jag är livrädd för så är det ormar. Jag är livrädd för dem.



Om det råkar vara en bild på en orm i en tidning så får jag panik, kastar iväg tidningen, hämtar en tång och slänger den i soporna. Är det en orm på TV så slänger jag mig upp i soffan med föttern och skakar i hela kroppen.

Det sägs att det är en chans på flera tusen att råka på en vild orm i turistorterna i Thailand. Tänk om min otur där kunde ha gett sig av form i tur av spel istället. Två gånger... Två gånger har jag skakat hand med ormar där.

En gång skulle jag ut och röka på terassen. Plamlövet jag klev över böjade röra på sig och det var inget palmlöv längre. En grön smal lång orm var det. 10 cm från min fot. Jag slängde igen dörrarna, låste, drog för gardinen och hoppade upp i sängen. Hysteriskt och panikslaget fick jag bara ur mig  "ORM" lite så där viskande som man låter när man får panik i drömmarna. Jag sa sen inte ett knyst på 3 timmar. Det tog mig 1,5 dygn innan jag vågade sätta min fot utanför dörren. Jag vågade sen inte gå utnaför dörren utan sällskap, vilket ledde till att när jag kom hem så frågade mamma om jag hade varit på semester i Vita bergs parken. Jag var nämligen blekare än när jag åkte.

I Rudyard Kiplings Djungelboken så msyger sig ormar in i huset genom toaletten. Efter att jag såg den teckade filmen som liten så kan jag få nojjor när jag sitter på toa. Ibland så måste jag sitta och titta ner i toan när jag utfärdar mina behov. Bara för att inte råka bli biten i rumpan av en orm.

Störd är jag duktigt ibland!